När slutar pengar att vara det mest värdefulla?

”Vi kan leva utan tillväxt” var Christer Sannes åsikt i en essä i DN tidigare i veckan. En mycket intressant åsikt, som jag också varit inne på. Tillväxt och miljö är diametrala aspekter, eftersom tillväxt förutsätter konsumtion, som i sin tur tär på våra icke-förnybara naturresurser. Vi borde därför inte stimulera den aktuella finanskrisen med råd som ”konsumera oss ur krisen”, utan istället ta vara på krisen som ett sätt att minska den negativa påverkan på miljön.

 

Jag har tidigare läst Sannes bok ”Keynes barnbarn”, där han diskuterar vad det beror på att vi fortfarande arbetar 8 timmar per dag och konsumerar i mängder, fastän Keynes förutspådde att 3 timmar per dag skulle räcka för att kunna leva ett bra liv när vi blivit så effektiva. Vi skulle behöva växla in den ökade ekonomiska välfärden med att vara lediga mer istället för att kunna konsumera mer, något som också tas upp i en artikelserie på Insidan i DN i veckan som gick.

 

Jag har i veckan läst mycket av Vandana Shivas artiklar och idéer, och hon är inne på samma spår. Problemet, enligt henne, är att vi enbart räknar fattigdom utifrån ekonomiska termer. Att vara fattig är att inte kunna köpa det som finns i västvärlden. Man räknas som fattig om man inte har råd att köpa kläder i syntetiska material, fastän man har kläder av hemgjorda tyger, som fungerar lika bra. Shiva menar att man istället borde räkna välstånd också inom naturahushållning, och utifrån vad vi hållbart kan utvinna ur våra ekosystem.

 

Problemet är bara hur denna typ av välstånd ska mätas? Pengar är ju ett universellt och lättfattligt sätt att kalkylera värde och detta är miljörörelsens dilemma. Det är lätt att räkna på hur mycket du tjänar på att hugga ner din skog och sälja timret, men det är svårt att räkna på det välbefintliga värdet i att kunna ta en promenad i svampskogen.

 

När ska vi egentligen komma så långt att det viktiga inte är pengar och prylar, utan att vi lika gärna värdesätter att vara ute i naturen med familjen eller titta på solnedgången över havet? Är det först när detta är borta som vi kommer inse att vi saknar det? För man saknar ju inte kossan förrän båset är tomt.

 

//Evelina


Människan i naturen

Jag har skrivit tidigare om hur naturen och vår miljö ibland ses som (och vill ses som) skiljd från människan och mänsklig påverkan. Ofta när det gäller miljöfrågor anses inte människan vara en del av miljön, utan det är endast växter och (andra) djur som räknas dit. Den kanadensiske professorn David Kemp, som skrivit vår aktuella kursbok, menar att denna åtskiljning mellan människa och  natur gör att vi inte kan se miljöproblemen på ett holistiskt sätt och förstå vår påverkan. Han menar att vi måste se oss själva som en del av den natur och den miljö vi lever i för att kunna förändra vårt negativa beteende för att kunna förbättra situationen.

 

Jag tror att det ligger mycket i det han säger. Många har fortfarande bilden av miljön som det naturliga, där människans påverkan är ”onaturlig” och ”fel”. Men eftersom vi bor och lever i naturen, måste vi ju vara en del av den. Om vi inser det kan vi minska och hejda vår negativa påverkan bättre. För det människan gör i natturen är på intet sätt onaturligt. Dock kan det vara skadligt och ohållbart i ett längre perspektiv, och det är det vi vill motverka. För inte ens den mest hängivne trädkramaren vill ju ha en helt påverkningsfri natur, för var skulle vi då leva?

 

//Evelina, som vistas i den urbana miljön i Lund - skapad av människan men än dock inte onaturlig


RSS 2.0