Klimatgalen

Är hoppet det sista som överger mig så är det nära nu. Mina första veckor på masterutbildningen i miljöstudier och hållbar utveckling har inte varit någon munter tid. Snarare den ena domedagsföreläsningen efter den andra. Det spelar ingen roll om det handlar om matproduktionen, havsnivån eller de globala utsläppen – inom alla områdena talar våra professorer om en överträdelse av ”Worst case scenario”.

Är de bara alarmister? Är det för sent att göra något alls? Ska vi stoppa huvudet i sanden och låta kommande generationer klara sig bäst de vill?

Många frågor men inga svar, men ge upp det gör jag inte ännu i alla fall. Men jag har i alla fall bestämt mig för att det inte blir någon bil som ersättare till den vi sålde i januari. Det blir cykeln och fötterna istället, eftersom jag har fördelen att bo centralt i en liten stad.

Det är ytterst påfrestande att i timmar varje dag bli utsatt för den ena hemskheten efter den andra, och inte ens små glädjeämnen som det faktum att man testar att göra biobränsle utav alger, får mig att piggas upp. Inte när man i nästa sekund får veta att USA använt 13 % av den årliga majsskörden till att ersätta mindre än 3 % av bränsleåtgången. Vad ska de fylla magarna med, när de fyller bilarna med mat? Än värre blir det i Brasilien, där man hugger ner regnskog för att odla biobränsle till den europeiska bilflottan… Skamligt, måste jag säga.

Jag får ta mig i kragen helt enkelt. Inte ge upp, utan satsa än mer på att informera om konsekvenserna av våra val och tipsa om de små sakerna som gör skillnad.

Till exempel tycker jag att ni som har äppelträd ska ut och ta vara på frukten. Gör mos så det räcker hela vintern! Det är bara att fylla frysen. Och ni som inte har frukt får ge er ut och tigga. Eller palla. Jag själv var på universitetsområdet sent en kväll i förra veckan… Låt bara inte skörden gå till spillo genom att köpa färdiggjord sylt och mos från importerade råvaror!

//Evelina